Har alltid haft husdjur i mitt liv. Hade en egen hund som levde tills hon blev 13 år då hon dog i cancer. Det var ca sex år sen. Sen dess har jag inte haft några djur och jag saknar det. Men konstigt nog är jag inte sugen på en hund till. Fast jag är uppvuxen med hund och har haft en egen. Nej, det är en katt jag går runt och drömmer om. En egen liten kisse skulle tassa runt här hemma och vara ömsom busig och ömsom kelig. 

Innan i sommar räddade jag en liten hemlös katt som hade bosatt sig på min tomt. Ordnade så hon fick komma till ett katthem som skulle försöka hitta ägare till den. Hon var så söt men tyvärr livrädd för mina barn. Annars hade jag en tanke på att hon skulle kunna få flytta in till oss men det kändes inte som om det skulle funka. Så fort mina barn visade sig så sprang hon. Så nu är planen att låta barnen växa till sig lite. Min dotter är två och ett halvt, det känns lite för lite. Min son är fem år, han skulle nog fixa att det flyttade in en katt till oss. Men om ett eller två år kanske. En liten kisse.... Nu drömmer jag om en raskatt, brittiskt korthår eller ragdoll. Men samtidigt så tycker jag synd om alla katter som överges och far illa så kanske tar jag kontakt med ett katthem när det blir dags. Vi får se. 

Jag lever ihop med en man som har en ganska svår ångest och depressionsproblematik. Han har under flera år levt med en depression men hållt den hyfsat under kontroll men de senaste två åren har det gått stadigt neråt och just nu är det riktigt, riktigt jobbigt. Framförallt för honom men också för mig och barnen. All min kraft och energi går åt till att hålla ihop allt här hemma. Att vara en bra mamma, att ge mina barn en bra barndom med härliga upplevelser. Det sorgliga är att jag och barnen klarar oss men min sambo mår sämre och sämre och kommer allt längre ifrån oss. De senaste veckorna har han helst hållt sig hemma, legat i sängen, vill inte vara med på några aktiviteter etc. Jag hoppa givetvis på att det ska vända och det gör det nog. Men de senaste två åren så har dom bra perioderna varit sorgligt korta innan han dalar igen. 

Psykisk ohälsa slår hårt mot den drabbade men även de som lever närmast. Det skär i mitt hjärta att se min älskade sambo må så dåligt. 

Det är bara att inse att jag just nu är kaffeberoende. Har inte varit det innan men just nu är mitt liv så hektiskt och så upp och nervänt att kaffepausen är guld värd. Just nu vänder mina sötnosar upp och ner på vardagsrummet genom att bygga en Stor Stad med allt vad det innebär och min sambo ligger utslagen i tv-soffan. Jag pustar ut med en kopp kaffe. Har lite ont om pengar denna månaden så jag köpte Coops egna märke som jag egentligen inte gillar men som var billig. Jag är en Gevaliaäslkare så det kunde smakat bättre. Men det är kaffe! 

Men det absolut godaste kaffet är det jag dricker tidigt på morgonen när barnen har vaknat. Det kaffet är livsnödvändigt. Idag slank den första koppen kaffe ner halvsex på morgonen. Gäsp.

Och det blev gott. Är lite förvånad faktiskt. 

Följde ett recept från Matklubben.se. Gillar den sidan. Många bra recept och roligt att läsa omdömena från andra.