Idag är jag tacksam för mina två barn, min dotter och min son. Dom är mitt liv, min glädje och min kärna. 

Jag är tacksam för hösten som är vacker...fast jag har svårt att erkänna det ibland. 

Jag är tacksam för mitt hem.

Dags att jobba i morgon igen. Tycker det ska bli rättså roligt faktiskt. Hoppas jag känner så efter några timmar på jobbet. Denna helgen har varit en riktigt slapparhelg, skönt på ett sätt men rättså frustrerande också. Känner att jag hade velat hitta på saker men jag vet inte riktigt vad. Men nu närmar sig julen och julmarknader och släktkalas. Så det kommer nog att hända saker. 

Barnen har varit trötta i helgen. Dom har inte velat gå ut och inte velat hittat på något. Mest velat vara inne och leka. Jag får lite dåligt samvete då. Känner mig som en dålig mamma som inte ser till att mina barn leker utomhus varje dag. Men samtidigt känns det fel att tvinga dom. Dom går på förskolan varje dag och är ute och leker där och dom är trötta när dom kommer hem. Längtar tills efter nyår när jag ska gå ner i tid. Ska bli skönt även om det blir synd att gå ner i lön. Men det är det värt. 

Sitter nu och ser på tv, en skräckfilm som min sambo har hittat. Varför jag går med på att se dessa skräckfilmer vet jag inte. Kommer att sova dåligt i natt. 

Nu har jag svamlat nog, söndagkväll och måndag nästa. 

Idag fick jag ut hela familjen på en promenad. Jag och sambon tyckte det var skönt, lilltjejen satt i vagnen och njöt, sonen klagade och stönade. Det var såååå jobbigt att gå. Benen gick av på honom, han skulle svimma, är vi inte framme snart. Jag tänkte för mig själv att han kanske är sjuk...Men sen kom vi hem och då började han busa och kasta boll med lillasyster och härja. Då var han inte så trött. Det var nog mest bara tråkigt att gå. 

Men som sagt, det var skönt att vara ute och gå i höstvädret. Vi gick förbi kyrkogården och tittade på alla ljus som lyste så fint vid gravarna. Sonen frågade mycket om detta och jag försökte förklara så ärligt jag kunde men hur förklarar man döden för en femåring? Jag förstår inte döden. Gör någon det egentligen? Men vi pratade och tittade och jag tror han förstod lite. 

Kyrkorgården var en fin men vemodig plats. Har en bekant som går igenom en svår förlust och sorg just nu och jag tänkte mycket på henne när jag gick där. Jag har inte mist någon som står mig nära och det är jag mycket tacksam för. Jag ser hur mycket hon lider och jag inser att det finns inget jag kan säga eller göra för att lindra. Jag bara hoppas att hon ta sig igenom den akuta sorgen på ett bra sätt. Vad nu bra är...

Nu är det lördagkväll och jag ska snart gå och lägga mig. Det har varit en ok dag men det känns som om vi hela famijen är trötta och retliga. Ska försöka hitta på något roligt i morgon. Tror vi behöver det.

Ok, jag har sovit hela förmiddagen och jag är ändå trött. Mycket konstigt.

Känns som om jag kunde sova i en evighet. Helt klart inte bara helgens sjukdom som påverkar mig utan allt som varit sista tiden. Min sambo mår inte bra. Han har inte jobbat på tre dagar, först pga magsjukan vi haft men också psykiskt. Han är i zombietillståndet som jag kallar det. Jag vill så gärna hitta energi i mitt liv! Hur hittar man energin? Det är min stora fråga just nu. 

Den här bilden såg jag innan idag, känner igen mig...

Bilden tagen av: Takashi  http://miyako-chan.com/

Efter en helg med sjukdom i hela familjen gjorde jag mig i ordning att åka till jobbet idag. Jag klädde på mig, sminkade mig, satte mig i bilen med barnen och lämnade dom på förskolan och...åkte hem igen. Hade sån sprängande huvudvärk och lite illamående också så det kändes omöjligt att jobba. Nu har jag sovit i tre timmar, ätit lunch och druckit kaffe och ska försöka börja känna mig som en människa igen. Hur det ska gå till. 

Jag har haft några tuffa veckor. Med mycket på jobbet och hemma. Tyvärr lägger jag då av med det som är bra för mig, som tex att skriva. Jag vet att jag mår bra när jag skriver på bloggen, skriver av mig mina känslor och tankar och funderingar. Det lättar liksom när jag skriver om allt som händer mig. Ska försöka ha det som ett mål nu, att skriva ett inlägg om dagen i alla fall. För mig är bloggen en dagbok. En dagbok om mig, mitt liv, mina känslor och funderingar. Och jag mår bra när jag skriver i den så jag ska fortsätta. 

Nu ska jag försöka skaka av mig dimman och göra något. 

Mardröm! Städade dotterns rum. Bakom en leksakslåda hittade jag två spindlar som jag tyckte var gigantiska och människoätande. Väckte sambon: "Hjälp, hjälp!" Han suckar, dödar dom två, i hans ögon, små spindlar (måste skicka sambon till optikern och kolla synen, uppenbart något fel ;-) ) . Sen går han och lägger sig igen och jag städar vidare, nöjd med att de stora människoätande spindlarna är borta och så ser jag en jäkel till. Den smet in bland leksakerna i lådarna. Det är alltså en hel jäkla spindelfamilj där inne och vi har dödat två av dom vilket gör att resten (för jag räknar kallt med att det finns fler än en kvar) är rejält skitarga på oss. Ingen bra söndagsmorgon för mig! 

Ok, kanske inte den bästa söndagsmorgonen för spindlarna heller men varför måste dom komma in i mitt hus?! Dom är så välkomna att leva någon annanstans än i närheten av mig.

Min sambo har sen flera år en depression och för ca ett och ett halvt år sen förvärrades den. Idag är han sjukskriven 50% men klarar knappt av att jobba de fyra timmar per dag som är tänkt att han ska göra. Att leva ihop med en svårt sjuk människa är mycket svårare än jag trodde. En ständig oro för honom, att han ska ge upp att kämpa och inte vilja leva längre. En ständig oro för vår ekonomi. Om vi kan behålla huset. Om barnen far illa etc etc. Men något som är riktigt svårt är att inte veta hur han mår och inte veta i viket skick han kan kommer att vara.

Igår eftermiddag hade min sambo en riktigt bra stund. Han tvingade sig att följa med mig och barnen ut och det blev riktigt lyckat. Han sparkade boll med barnen och lekte och skojade. Det var nästan så att jag började gråta ska jag ärligt säga. Jag satt på en mur och bara tittade och njöt. Min familj. Min härliga familj samlad.

Men nu är det söndag morgon och jag sitter här och tittar på Bolibompa med barnen och undrar vilken sambo jag kommer att möta idag. Kommer han att må bra som i går eller kommer ångesten och mörkret att suga tag i honom igen och göra att han inte orkar vara med oss. Min högsta önskan just nu är att öppenpsyk ska hitta ett sätt att hjälpa min sambo att komma ur detta. 

Idag är jag så otroligt tacksam över att jag har sett en glimt av min gamla sambo. Så som han egentligen är när inte depressionen och ångesten tynger honom.  

Jag är tacksam över att han var ute med mig och barnen och spelade fotboll. 

Jag är tacksam över att jag har min familj som jag älskar så mycket.