Jag är tacksam för att jag har en hel vecka av spännande utmaningar framför mig ;-)

Jag är tacksam för min sambo som har lagat god mat i kväll. 

Jag är tacksam för livet som trots allt är ganska härligt. 

Godkväll!

Idag är jag tacksam för mina två barn, min dotter och min son. Dom är mitt liv, min glädje och min kärna. 

Jag är tacksam för hösten som är vacker...fast jag har svårt att erkänna det ibland. 

Jag är tacksam för mitt hem.

Dags att jobba i morgon igen. Tycker det ska bli rättså roligt faktiskt. Hoppas jag känner så efter några timmar på jobbet. Denna helgen har varit en riktigt slapparhelg, skönt på ett sätt men rättså frustrerande också. Känner att jag hade velat hitta på saker men jag vet inte riktigt vad. Men nu närmar sig julen och julmarknader och släktkalas. Så det kommer nog att hända saker. 

Barnen har varit trötta i helgen. Dom har inte velat gå ut och inte velat hittat på något. Mest velat vara inne och leka. Jag får lite dåligt samvete då. Känner mig som en dålig mamma som inte ser till att mina barn leker utomhus varje dag. Men samtidigt känns det fel att tvinga dom. Dom går på förskolan varje dag och är ute och leker där och dom är trötta när dom kommer hem. Längtar tills efter nyår när jag ska gå ner i tid. Ska bli skönt även om det blir synd att gå ner i lön. Men det är det värt. 

Sitter nu och ser på tv, en skräckfilm som min sambo har hittat. Varför jag går med på att se dessa skräckfilmer vet jag inte. Kommer att sova dåligt i natt. 

Nu har jag svamlat nog, söndagkväll och måndag nästa. 

Idag fick jag ut hela familjen på en promenad. Jag och sambon tyckte det var skönt, lilltjejen satt i vagnen och njöt, sonen klagade och stönade. Det var såååå jobbigt att gå. Benen gick av på honom, han skulle svimma, är vi inte framme snart. Jag tänkte för mig själv att han kanske är sjuk...Men sen kom vi hem och då började han busa och kasta boll med lillasyster och härja. Då var han inte så trött. Det var nog mest bara tråkigt att gå. 

Men som sagt, det var skönt att vara ute och gå i höstvädret. Vi gick förbi kyrkogården och tittade på alla ljus som lyste så fint vid gravarna. Sonen frågade mycket om detta och jag försökte förklara så ärligt jag kunde men hur förklarar man döden för en femåring? Jag förstår inte döden. Gör någon det egentligen? Men vi pratade och tittade och jag tror han förstod lite. 

Kyrkorgården var en fin men vemodig plats. Har en bekant som går igenom en svår förlust och sorg just nu och jag tänkte mycket på henne när jag gick där. Jag har inte mist någon som står mig nära och det är jag mycket tacksam för. Jag ser hur mycket hon lider och jag inser att det finns inget jag kan säga eller göra för att lindra. Jag bara hoppas att hon ta sig igenom den akuta sorgen på ett bra sätt. Vad nu bra är...

Nu är det lördagkväll och jag ska snart gå och lägga mig. Det har varit en ok dag men det känns som om vi hela famijen är trötta och retliga. Ska försöka hitta på något roligt i morgon. Tror vi behöver det.

Ok, jag har sovit hela förmiddagen och jag är ändå trött. Mycket konstigt.

Känns som om jag kunde sova i en evighet. Helt klart inte bara helgens sjukdom som påverkar mig utan allt som varit sista tiden. Min sambo mår inte bra. Han har inte jobbat på tre dagar, först pga magsjukan vi haft men också psykiskt. Han är i zombietillståndet som jag kallar det. Jag vill så gärna hitta energi i mitt liv! Hur hittar man energin? Det är min stora fråga just nu. 

Den här bilden såg jag innan idag, känner igen mig...

Bilden tagen av: Takashi  http://miyako-chan.com/

Efter en helg med sjukdom i hela familjen gjorde jag mig i ordning att åka till jobbet idag. Jag klädde på mig, sminkade mig, satte mig i bilen med barnen och lämnade dom på förskolan och...åkte hem igen. Hade sån sprängande huvudvärk och lite illamående också så det kändes omöjligt att jobba. Nu har jag sovit i tre timmar, ätit lunch och druckit kaffe och ska försöka börja känna mig som en människa igen. Hur det ska gå till. 

Jag har haft några tuffa veckor. Med mycket på jobbet och hemma. Tyvärr lägger jag då av med det som är bra för mig, som tex att skriva. Jag vet att jag mår bra när jag skriver på bloggen, skriver av mig mina känslor och tankar och funderingar. Det lättar liksom när jag skriver om allt som händer mig. Ska försöka ha det som ett mål nu, att skriva ett inlägg om dagen i alla fall. För mig är bloggen en dagbok. En dagbok om mig, mitt liv, mina känslor och funderingar. Och jag mår bra när jag skriver i den så jag ska fortsätta. 

Nu ska jag försöka skaka av mig dimman och göra något. 

Idag är jag tacksam över att jag överlevt en jobbig dag. Och jag överlevde på ett bra sätt. 

Jag är tacksam över att min sambo är lite piggare idag. 

Jag är tacksam över pussar och kramar.

Ibland vill jag inte vara med längre. Ibland vill jag bara fly. Springa hem och aldrig ge mig ut igen. Vissa dagar känner jag mig som en liten, liten flicka som bara vill bli lämnad i fred. Denna känslan var så stark tiden innan jag blev sjuk. Allting runtomkring mig hände så snabbt. Mamma var sjuk, min sambo var sjuk, jag hade en liten son som jag älskade över allt annat och som jag bara ville vara tillsammans med. Jag jobbade heltid. Jag jobbade som arbetsledare. Mycket ansvar, människor som vände sig till mig för svar. Och jag ville bara fly hem...

Det som känns jobbigt just nu är att jag lite grann känner så igen. Mycket händer på jobbet, min sambos hälsa pendlar väldigt och jag upplever att jag aldrig får tid till att bara vara. Tid till att andas. Telefonen ringer på jobbet. Frågor hela tiden. Jag känner att jag måste fixa allt. Men det kan jag ju inte göra. Fly...

Funderar mycket på hur jag kan jobba med detta. Bli starkare. Klara av att stå emot när verkligen blir för mycket. Min självkänsla. Hur bygger jag upp den?

Jag inser att jag har kommit långt på vägen eftersom jag kan stanna upp och reflektera över detta. Jag kan stanna upp och andas och försöka hitta lugnet inom mig. Mindfulness har hjälpt en hel del. Att vara mamma till två underbara barn hjälper jättemycket för när jag är med dom kan jag inte göra något annat än att bara vara. Och det är underbart!