Mardröm! Städade dotterns rum. Bakom en leksakslåda hittade jag två spindlar som jag tyckte var gigantiska och människoätande. Väckte sambon: "Hjälp, hjälp!" Han suckar, dödar dom två, i hans ögon, små spindlar (måste skicka sambon till optikern och kolla synen, uppenbart något fel ;-) ) . Sen går han och lägger sig igen och jag städar vidare, nöjd med att de stora människoätande spindlarna är borta och så ser jag en jäkel till. Den smet in bland leksakerna i lådarna. Det är alltså en hel jäkla spindelfamilj där inne och vi har dödat två av dom vilket gör att resten (för jag räknar kallt med att det finns fler än en kvar) är rejält skitarga på oss. Ingen bra söndagsmorgon för mig! 

Ok, kanske inte den bästa söndagsmorgonen för spindlarna heller men varför måste dom komma in i mitt hus?! Dom är så välkomna att leva någon annanstans än i närheten av mig.

Min sambo har sen flera år en depression och för ca ett och ett halvt år sen förvärrades den. Idag är han sjukskriven 50% men klarar knappt av att jobba de fyra timmar per dag som är tänkt att han ska göra. Att leva ihop med en svårt sjuk människa är mycket svårare än jag trodde. En ständig oro för honom, att han ska ge upp att kämpa och inte vilja leva längre. En ständig oro för vår ekonomi. Om vi kan behålla huset. Om barnen far illa etc etc. Men något som är riktigt svårt är att inte veta hur han mår och inte veta i viket skick han kan kommer att vara.

Igår eftermiddag hade min sambo en riktigt bra stund. Han tvingade sig att följa med mig och barnen ut och det blev riktigt lyckat. Han sparkade boll med barnen och lekte och skojade. Det var nästan så att jag började gråta ska jag ärligt säga. Jag satt på en mur och bara tittade och njöt. Min familj. Min härliga familj samlad.

Men nu är det söndag morgon och jag sitter här och tittar på Bolibompa med barnen och undrar vilken sambo jag kommer att möta idag. Kommer han att må bra som i går eller kommer ångesten och mörkret att suga tag i honom igen och göra att han inte orkar vara med oss. Min högsta önskan just nu är att öppenpsyk ska hitta ett sätt att hjälpa min sambo att komma ur detta.