Hösten 2007 var en mörk tid för mig. I slutet på sommaren började jag jobba igen, heltid, efter att ha varit föräldraledig med mitt första barn. Ångesten och depressionen hade börjat innan dess, innan mitt barn föddes, det inser jag nu, men då snurrade allt så fort för mig så jag hann inte med att tänka logiskt. Jag kände hur jag drogs ner allt mer. Allt var jobbigt, utom min son. Han var ljuset i tunneln, min glädje, mitt solsken. Jag minns hur ledsen jag var över att lämna honom hemma med min sambo. Och min sambo med sin depression som var ok i början men som blev sämre och sämre desto längre föräldraledigheten varade. Gud vad jobbigt allt var då.

Min mamma, som hade varit psykiskt instabil länge, blev värre den hösten. Hon trodde vaktmästaren skulle mörda henne, hon trodde att grannarna var efter henne, hon trodde hennes lägenhet var avlyssnad, hon trodde folk bröt sig in och stal kaffe. Det var många märkliga telefonsamtal från henne den hösten, mycket hysteri, anklagelser för att vi (jag, min syster, min pappa) inte trodde henne. Tillslut utvecklades detta till en psykos och jag och min syster fick gå bakom ryggen på henne och kontakta psykvården och tvinga henne ta emot hjälp. Sen hade jag min pappa som är svårt fysiskt sjuk och den hösten mådde han dåligt och ringde mig  ibland och pratade om självmord och var testamentet låg.

Mitt i allt detta fanns jag. Lyssnade på alla, försökte hjälpa till, försökte stötta. På jobbet försökte jag rätta allting, göra allt bra, få budget i balans, få min personal att må bra (jag jobbade som mellanchef), få min chef nöjd.

Och mitt i allt detta fanns jag. Allt snurrade på och jag försökte bara hänga med och göra mitt bästa. När jag läser vad jag skrivit ovanför får jag faktiskt ångest fast det har gått ett tag. Så oerhört jobbigt det var och så liten jag kände mig. Det fanns en liten flicka inom mig som bara skrek rakt ut och som inte ville vara med längre. På nätterna låg jag bredvid min son och kramade honom och såg honom som den enda ljuspunkten i mitt liv. När jag inte kunde sova ordentligt på nätterna gick jag till läkare. När jag sa att jag jobbade som chef så skrattade han och lutade sig tillbaks och sa att då förstod han precis. Sen babblade han lite till och sa att jag skulle må bra bara jag började jogga varje eftermiddag efter jobbet. Jag kände mig så totalt misslyckad.

Jag fortsatte jobba, fortsatte försöka hjälpa alla, lyssna på alla, vara duktig på jobbet och så en morgon vaknade jag klockan fem, bestämde mig för att stiga upp och åka till jobbet för jag hade så mycket att göra och jag ville vara duktig och fixa allting. Jag kom upp, tog mig till köket och skulle sätta på kaffebryggaren och jag bara började gråta. Jag kunde inte sluta, jag grät och grät och grät. Jag insåg att jag var helt slut och bestämde mig för att sjukskriva mig en vecka. Meddelade mig chef detta. Ringde även en kurator för jag ville prata med någon. Jag var hemma måndag, träffade kuratorn på tisdag (minns inget av det samtalet) på onsdagen ringde min chef och tyckte jag skulle komma till jobbet på torsdagen för då var det ledningsgruppsmöte och hon skulle prata budget och det var viktigt att jag var med. Ok, sa jag och åkte dit på torsdagen. Fick ångest när jag kom dit, mådde dåligt över att höra alla problem och allt elände. Bestämde mig för att jobba på fredagen och sa till mina kollegor och min chef att jag kommer in och jobbar fredagen men att jag egentligen inte är där. Jag ville att mina kollegor skulle ta min telefon så jag fick jobba utan att bli störd. Det var ok sa alla. Jag jobbade fredagen och måndagen och sen kom tisdagen.

När jag satt i bilen på väg mot jobbet på tisdagen brast det för mig och jag grät, grät, grät. Jag kunde inte sluta. Jag kom till jobbet, parkerade bilen. lyckades ta mig till mitt kontor utan att någon såg mig och grät och jobbade och grät och jobbade. Jag insåg att något var fel och mejlade min chef och min fackliga representant att jag satt på kontoret och grät och mådde skit. Dom hade inte riktigt tid med mig men rådde mig att åka hem. Det gjorde jag, fast jag jobbade lite till, gråtandes innan jag äntligen insåg mig besegrad. Jag gick hem och blev sjukskriven i ett år.

Det finns så mycket mer att skriva om tiden innan detta, hela denna hösten, sjukskrivningen och hur det är att nu försöka komma tillbaks. Det tänker jag göra här i bloggen för jag behöver skriva av mig allt detta. Jag vill gå vidare och lägga detta bakom mig och kanske kan detta vara ett bra sätt.

Den är ju bara jättebra.

Spänning in i det sista, vem har gjort det, varför, hur hänger det ihop?

Danskarna gör mycket bra TV.

Vaknade i morse med ont i armen. Inte första gången i sommar. Tror det är mitt lilla busfrö till dotter som är orsaken. Hon är två och ett halvt år och älskar att rymma sin kos. I går var vi på ett köpcentrum och jag fick springa i kapp henne flera gången och då är det just högerarmen jag använder för att fånga henne med. 

I alla fall. När min son (fem år) hörde att jag hade ont blev han jätteglad. Nu fick han äntligen leka doktor på riktigt. Så medan jag sitter här och dricker upp mitt morgonkaffe och skriver ett litet inlägg på bloggen så samlar sonen ihop alla saker han behöver för att ta hand om mig. Han ska operera mig för att undersöka vad felet är, han ska blanda ihop en medicin och jag ska ligga en stund på sjukhuset (= vardagsrumssoffan). Ska bli ganska skönt.