Jag har ju tyvärr fått en hel del erfarenheter om psykisk ohälsa och vill gärna lära mig mer och förstå vad det är som händer med en människa som mår pyskiskt dåligt. Som i min sambos fall. Hur kan jag bemöta honom på ett bra sätt när han mår dåligt? I min jakt på kunskap har jag ramlat över två hemsidor som jag tänkte tipsa om:

Föreningen Balans hemsida och Hjärnkoll 

Kolla gärna in dessa två sidor. Dom är bra tycker jag. 

Kom hem efter att ha varit borta hela helgen. Lämnade hemmet i all hast i fredags med barnen men sambon sa att det var ok. Han skulle plocka undan lite. Och nu vill jag genast förtydliga en sak. Jag är ingen pedant. Jag kräver inte ordning och reda och jag dör inte om det är lite stökigt. Men jag vill ha det rent omkring mig. Jag vill inte behöva skämmas över mitt hem. Jag vill må bra i mitt hem. 

När jag kom hem idag var ingenting gjort. Disken stod kvar på diskbänken, diskmaskinen var full med smutsig disk och den har inte varit igång på hela helgen. Leksaker låg överallt och rentvätten hängde torr på sin ställning. Det luktade från disken som stått sen i fredagsmorse. Och matrester som hamnat på golvet efter frukosten i fredags var kvar. 

Jag orkar inte. Jag har varit iväg med barnen hela helgen så att sambon ska få vara i fred och vila. Men lite vill jag faktiskt att han engagera sig i vårt hem. Men ingenting. Jag hittade honom sittande i soffan uppe. Apatisk, zombieliknande, ihopsjunken. Jag hatar denna djävla sjukdom. Hatar den! Jag vill ha min sambo tillbaka. Jag vill lite äkta känslor, lite engagemang, lite empati. Fan, fan, fan.

Nu har jag kört 25 mil, packat in från bilen, städat av hjälpligt här hemma, dammsugit, satt på en maskin tvätt och nu ska jag laga mat. Hela tiden håller jag en fasad för barnens skull. Jag gråter inombords just nu...

Bild från Free Photos

Efter några dagar med mina förädrar och syster är det dags för hemfärd. Känns vemodigt och lite svårt. Pappa är sjuk och jag känner alltid ett litet stygn av oro när jag lämnar honom. Kommer jag att träffa honom igen? 

Jag vet att jag kommer att sitta i bilen och titta ut på höstens alla underbara färger och känna nostalgi och vemod. Jag lämnar staden där jag är uppväxt och kör mot min nya hemplats. Jag kör mot min älskade sambo som är sjuk, mot mitt jobb som just nu inte är det jag vill och jag vet att jag kommer att känna mig lite ledsen. Men sen vet jag att desto längre jag kör, desto närmare hem jag kommer så kommer jag att må bättre och känna mig trygg och glad. Varje gång likadant. 

Bilden är hämtad från: Free digital photos.