Har funderat de senaste dagarna om jag ska ringa till öppenpsyk och fråga om jag kan få komma dit. Jag har ju gått dit innan, när jag själv var sjukskriven för en utmattningsdepression, men det var ett tag sen. Nu har jag varit där som stöd till min sambo. Och jag har ringt dit flera gånger det senaste året när min sambo har kraschat och jag har varit riktigt orolig för honom. En gång var det en sköterska som undrade så där i förbifarten hur jag orkade. 

Och ja, det undrar jag också ibland. Känner mig som ensamstående med två barn men med en tredje person i min närhet som behöver mig också. Jag räcker bara inte till. Jag orkar inte räcka till. 

Ibland funderar jag också över hur jag kan bemöta min sambo. Kan man skälla på någon som är deprimerad? Kan man säga, fast man absolut inte får, "ryck upp dig"? För ibland vill jag skrika det åt honom. När han sitter och halvsover vid matbordet, knappt svarar när vi pratar med honom och är zombie så vill jag bara skrika och gråta. Vad är min sambo? Var tog han vägen? Jag älskar min sambo så mycket och det gör så ont att se honom så här. 

Men vem kan jag få stöd hos? Öppenpsyk och läkarna vi har träffat tycker det är såååå bra att min sambo har mig. Dom har sagt till honom att vilket stöd han har i mig. Och vilken trygghet att ha en familj att luta sig mot osv osv. Just nu känner jag bara för att slå på dom. Fatta att för att hjälpa min sambo kanske dom ska hjälpa mig också. Är förvånad över att det inte finns en färdig tanke kring hjälp och stöttning till anhöriga för vi gör ett jäkla viktigt jobb och utan oss hade psyk haft mycker att göra. 

Tror jag ska och se om jag kan få komma på ett samtal i alla fall. Annars spricker jag nog. Ska se om jag kan få en ledig stund i morgon på jobbet och ringa. Är inte helt lätt att ringa från jobbet för jag vill inte stå och diskutera detta så att alla hör. Inser att om jag inte frågar så har jag ingen chans att få någon hjälp. Men jag tycker att jag inte ens skulle behöva fråga. Det borde vara en själklarhet. 

Idag har sonen som är fem år för första gången gått på simskola. Han var lite spänd innan. Undrade vad som skulle hända och så. När jag förklarade att det mest handlade om att leka i vattnet och ha roligt så slappnade han av lite. 

Min son är lite knubbig om jag ska vara ärlig. Han är matglad och gillar att leka byggllekar och väggarbete och annat som är lite lugnare. När det blir för fysikt jobbigt så ger han gärna upp. Han har glasögon och har inte kommit lika långt som andra jämnåriga när det gäller motoriken. Det är inget onormalt eller så. Han tar bara lite längre tid på sig inom det området. Så därför försöker jag uppmuntra lite mer fysiska aktiviteter som fotbollskola och simskola och han verkar tycka det är roligt och så länge han gör det så är jag nöjd  

Jag och sambon hade pratat om att jag skulle åka med sonen till simhallen och han skulle vara hemma med dottern. Men när jag kom hem så var sambon en zombie. Helt utslaget, helt jättetrött. Insåg direkt att han inte kunde passa några barn så dottern fick hänga med. Hon blev lite ledsen först för att hon inte fick bada men det gick över ganska snabbt. När jag sen lovade en glass till henne och brorsan när simskolan var slut så blev allt jättebra    

Torsdag idag och jag ser fram emot en jobbardag utan något inbokat. Jag tänker stänga dörren om mig och bara komma fram till kafferasten och lunchen. Skönt att få jobba i fred.

Sovit hyfsat, vaknade av sonen som kröp upp tättintill mig och viskade "Mamma, det är dags att stiga upp nu". Då var klockan halvsex. Bara att gilla läget. Sen drack jag morgonkaffet och kramade lillflickan. 

Jag har insett att ett positivt sinne har stor kraft och att jag kan påverka mitt psykiska måeende en hel del. Jag kan inte ändra på andra men jag kan ändra på mig själv. Så jag tänker möta denna dagen med ett leende och se ev problem som en spännande utmaning som får mig att växa lite. 

Ha en bra dag!