Idag fick jag ut hela familjen på en promenad. Jag och sambon tyckte det var skönt, lilltjejen satt i vagnen och njöt, sonen klagade och stönade. Det var såååå jobbigt att gå. Benen gick av på honom, han skulle svimma, är vi inte framme snart. Jag tänkte för mig själv att han kanske är sjuk...Men sen kom vi hem och då började han busa och kasta boll med lillasyster och härja. Då var han inte så trött. Det var nog mest bara tråkigt att gå. 

Men som sagt, det var skönt att vara ute och gå i höstvädret. Vi gick förbi kyrkogården och tittade på alla ljus som lyste så fint vid gravarna. Sonen frågade mycket om detta och jag försökte förklara så ärligt jag kunde men hur förklarar man döden för en femåring? Jag förstår inte döden. Gör någon det egentligen? Men vi pratade och tittade och jag tror han förstod lite. 

Kyrkorgården var en fin men vemodig plats. Har en bekant som går igenom en svår förlust och sorg just nu och jag tänkte mycket på henne när jag gick där. Jag har inte mist någon som står mig nära och det är jag mycket tacksam för. Jag ser hur mycket hon lider och jag inser att det finns inget jag kan säga eller göra för att lindra. Jag bara hoppas att hon ta sig igenom den akuta sorgen på ett bra sätt. Vad nu bra är...

Nu är det lördagkväll och jag ska snart gå och lägga mig. Det har varit en ok dag men det känns som om vi hela famijen är trötta och retliga. Ska försöka hitta på något roligt i morgon. Tror vi behöver det.