Varje år är det likadant. Jag tänker att jag ska vara ute i god tid med att skaffa vinterkläder och plocka fram mössor och vantar etc. Och varje år så står jag där och inser att shit, det börjar bli kallt. Lilltjejen har allt utom vinteroverall. Men hon har fodrade utebyxor, varm jacka, mössa, vantar etc. Sonen har mössa och vantar och varm fleece. Sen inget mer. Jag har...typ inget. Åh så trött jag blir.

Men jag har försökt att skaffa  vinterkläder till sonen. Jag var ute i går och försökte handla bra, varma utekläder till honom. Men det gick inte. Han avskyr vinterkläder. Blir så tjurig när han ska prova. Inget passade honom. Inget satt bra. Det klämde och satt fel tyckte han. Förra vintern var det likadant och tillslut köpte jag en overall som jag tyckte satt bra. Men han klagade över denna overallen hela vintern. Så jag har verkligen tänkt att han ska få prova sig fram tills han hittar något han trivs med. Overall eller tvådelat bryr jag mig inte om. Bara han trivs i det.

 Tycker lite synd om honom faktiskt. Han gillar sommaren så mycket. I sommar var han överlycklig när han fick springa ut naken i regnet. Och han älskar sina t-shirts. Han hatar att ha mycket kläder på sig. Åh min lilla nakenfis... Jag ska ge honom nästa helg också att prova vinterkläder. Men sen känner jag att jag måste köpa något.    

Idag åkte jag och barnen till simhallen. Sambo mådde dåligt, ångest och sömnproblem så han stannade hemma. 

I simhallen har dom en liten bassäng för barnen och den är perfekt att vara i. Bägge barnen bottnar, fast det är precis för dottern och den är varm och såååå avslappnande. Det var första gången för dottern och jag var lite orolig att hon skulle tycka det var lite otäckt men inte då. Hon fattade galoppen dirket och lekte och plaskade som om hon aldrig gjort annat. När jag var med sonen där för första gången så tyckte han det var lite otäckt. Han tyckte avloppen var farliga och han gillade inte när det var för mycket barn i bassängen så det stänkte vatten på honom. Nu har han kommit över det och älskar att bada i lilla bassängen. Vilket är jätteroligt. 

Vi var där i ca en och halv timme sen åkte vi hem och åt lunch och just nu mumsar vi lördagsgodis. Känns som en skön och avslappnad lördag för mig och barnen. Nu blir det vila en stund och sen ska jag försöka masa mig ut lite.

Godmorgon!   

Har lyckats stjäla mig en liten lugn stund vid köksbordet. 

Läst tidningar på datorn.

Dricker lite kaffe.

Och tittar ut genom köksfönstret.

Solen håller på att vakna och färgar himlen lätt rosa. 

Alla grannar verkar sova och den enda som rör på sig ute 

är den svarta katten som sömnigt går sin morgonrunda. 

Lördag. Skönt!

Jag är tacksam över att vi har årstider i Sverige.

Jag är tacksam över kramar och pussar från barnen idag. 

Jag är tacksam över gatuarbeterna i stan idag som gav min son något spännande att titta på.

Håkan Juholt. Varför? Sitter och funderar över det. Om man känner 144 000 kr i månaden måste man då ta ut bidrag bara för att man kan? Kan man inte ta ett slags etiskt ställningstagande och säga till sig själv att jag avstår bidraget för jag behöver det inte.

Jag önskar mig en politiker som är äkta. Som är sann. Som är förankrad i den verklighet som de flesta av oss lever i. Men det är nog att begära för mycket. 

Det är inte lätt att vara liten, tänker jag när jag läser denna artikeln i Expressen. En liten ettåring behöver trygghet och närhet medan mamma jobbar. Även i en taxi. Och mamma som måste jobba behöver känna att sitt barn är tryggt under tiden. Det kanske känns som en struntsak i det stora hela men jag vet inte. Jag bara kände en mammas frustration i en situation som hon inte kan styra över. 

Starka kvinnor är alltid imponerande! Fredspriset till Tawakkul Karman.

Hade inget bredband och tv i går eftermiddag och kväll. Telia skulle uppdatera systemet eller något liknande. Skulle ta två timmar men det tog mer. Så konstigt det kändes att inte kunna surfa, kolla in Aftonbladet på nätet, se på Pockemon med sonen på TV4play eller trycka igång tv:n och se Bolibompa med lilltjejen. Var nog bra att ha en "fri" kväll. Har inte insett hur beroende jag är utav framförallt min lilla bärbara dator. Men nu är allt tillbaks och allt är som vanligt. Lite bloggande får det bli ikväll. 

Gillade detta som jag läste på Facebook, skrivet av Olof Röhlander:

"Kan du inte flyga - spring

Kan du inte springa - gå

Kan du inte gå - kryp

Men stanna inte

Tvivel är inte lösningen utan namnet på ett problem."

Vaknade i natt av lilltjejen var ledsen. När jag kände på henne var hon kokhet. Feber som bara den. Efter lite alvedon och få ligga bredvid mamma och gosa så somnade hon om. Detta innebar att jag blev hemma för vård av barn i dag. Rättså skönt eftersom jag själv är förkyld. Feberfri men inte så pigg. När sonen hörde att lillasyster skulle vara hemma med mamma så ville han också det. 

Vi har haft en mysig dag hemma men nu till mitt problem. Jag har känt mig stressad hela jäkla dagen. Har tänkt på allt jag har liggande på jobbet. Allt jag ligger efter med och inte hinner med och jag får nästan hjärtklappning. Samtidigt så vet jag att det är så jädrans onödigt att stressa över det för jag kan inte göra något åt det. Lilltjejen är sjuk och behöver sin mamma. Min sambo är för ångestfylld för att ta hand om barnen just nu och då återstår det ju jag. Så jag stannar hemma. Helt logiskt. Lägg till att jag själv är förkyld så blir det ändå mer logiskt. Men ändåså stressar jag och funderar på om jag ska jobba lite hemifrån (lycka till med två små barn hemma) eller om sambon ialla fall ska vara hemma i morgon. Jag vet att han är det om jag ber honom men han mår verkligen inte bra just nu. 

Hur bryter man en stresscykel? Hur kan jag komma till en punkt då jag bara accepterar situationen som den är och lever i nuet? Mindfulness är bra men som idag räcker det lilla jag läst inte alls till.

Fy vad jag känner mig otillräcklig just nu.