Slår upp ögonen och ser två härliga ungar som ligger bredvid mig. Inser att det är tisdag. Jobbdag. Och eftersom jag hade semester i går så är det den första jobbdagen på veckan. 

Godmorgon tisdag. En ny dag full med utmaningar och spännande möten. 
Ger mig själv ett löfte. Jag ska gå genom denna dagen med positiva tankar i sinnet. Vara generös mot mina medmänniskor och snäll mot mig. Varför? Tja, för att jag kan!

Jag har ju tyvärr fått en hel del erfarenheter om psykisk ohälsa och vill gärna lära mig mer och förstå vad det är som händer med en människa som mår pyskiskt dåligt. Som i min sambos fall. Hur kan jag bemöta honom på ett bra sätt när han mår dåligt? I min jakt på kunskap har jag ramlat över två hemsidor som jag tänkte tipsa om:

Föreningen Balans hemsida och Hjärnkoll 

Kolla gärna in dessa två sidor. Dom är bra tycker jag. 

Kom hem efter att ha varit borta hela helgen. Lämnade hemmet i all hast i fredags med barnen men sambon sa att det var ok. Han skulle plocka undan lite. Och nu vill jag genast förtydliga en sak. Jag är ingen pedant. Jag kräver inte ordning och reda och jag dör inte om det är lite stökigt. Men jag vill ha det rent omkring mig. Jag vill inte behöva skämmas över mitt hem. Jag vill må bra i mitt hem. 

När jag kom hem idag var ingenting gjort. Disken stod kvar på diskbänken, diskmaskinen var full med smutsig disk och den har inte varit igång på hela helgen. Leksaker låg överallt och rentvätten hängde torr på sin ställning. Det luktade från disken som stått sen i fredagsmorse. Och matrester som hamnat på golvet efter frukosten i fredags var kvar. 

Jag orkar inte. Jag har varit iväg med barnen hela helgen så att sambon ska få vara i fred och vila. Men lite vill jag faktiskt att han engagera sig i vårt hem. Men ingenting. Jag hittade honom sittande i soffan uppe. Apatisk, zombieliknande, ihopsjunken. Jag hatar denna djävla sjukdom. Hatar den! Jag vill ha min sambo tillbaka. Jag vill lite äkta känslor, lite engagemang, lite empati. Fan, fan, fan.

Nu har jag kört 25 mil, packat in från bilen, städat av hjälpligt här hemma, dammsugit, satt på en maskin tvätt och nu ska jag laga mat. Hela tiden håller jag en fasad för barnens skull. Jag gråter inombords just nu...

Bild från Free Photos

Efter några dagar med mina förädrar och syster är det dags för hemfärd. Känns vemodigt och lite svårt. Pappa är sjuk och jag känner alltid ett litet stygn av oro när jag lämnar honom. Kommer jag att träffa honom igen? 

Jag vet att jag kommer att sitta i bilen och titta ut på höstens alla underbara färger och känna nostalgi och vemod. Jag lämnar staden där jag är uppväxt och kör mot min nya hemplats. Jag kör mot min älskade sambo som är sjuk, mot mitt jobb som just nu inte är det jag vill och jag vet att jag kommer att känna mig lite ledsen. Men sen vet jag att desto längre jag kör, desto närmare hem jag kommer så kommer jag att må bättre och känna mig trygg och glad. Varje gång likadant. 

Bilden är hämtad från: Free digital photos.

För första gången sen jag började jobba efter min utmattningsdepression så känner jag den gamla paniken igen. Jag vill inte gå tillbaks till jobbet. Jag vill fly, gömma mig, krypa undan och försvinna iväg till något annat. 

Jobbet har legat och skvalpat runt i bakhuvudet på mig hela helgen och jag vill verkligen inte ha det så. Jag vill inte ha den ångesten tillbaks. Jag vet tillviss del vad det beror på. Men frågan är hur mycket av dessa saker jag kan påverka. För så är det ju. Vissa saker kan man inte ändra på MEN man kan ändra på sin egen inställning till saker och ting. Och det är det jag får jobba med inser jag.

Men hur....

Jag undrar om det finns något jobb i Sverige idag dit man kan gå och jobba, lära sig saker och bara...tja... bara jobba. Börja verkligen misströsta. Det är konflikter, missnöje, gnäll, hög arbetsbelastning och hela tiden ökade krav. Ok, nu gnäller jag, det inser jag. Men jag har verkligen kämpat på jobbet för att hålla mig utanför allt det negativa men jag sugs in i alla fall. Och jag vill inte det. Livet är för kort. Jag vill jobba, lära mig nya saker, få lagom stora utmaningar, få feedback på det jag gör (både positiv och negativ) och känna mig tillfreds när jag går hem för dagen. Men det är nog för mycket begärt. 

Slutgnällt för mig. Nu ska jag mata in ostbågar, se på Robert Gustafsson och skratta :-D

Ibland går man på en loppmarknad och så hittar man det där. Fyndet. Det står där på ett bordet och bara väntar på en och man ser direkt att det skulle passa på bänken i köket eller väggen i vardagsrummet eller ute i trädgården. Idag var det min femåriga son som hittade det där. Han tvärstannade och pekade och sa;"Wow mamma, den ska jag ha!" Det var en gammal kranbil som stod under ett bord. Jag var lite tveksam och tyckte att den kunde väl inte fungera längre. Men damen som sålde den lovade att den gjorde det. Och gissa, det gjorde den. Nu leker min son med sin kranbil på mormors vardagsrumsgolv och är överlycklig. 25 kronor kostade den. Ett fynd. 

Sen måste jag bara skriva igen att jag älskar Brunnsparken i Ronneby. Lägger upp en bild till.

Är i Ronneby och hälsar på mina förädrar och syster. Ska göra något som är tradition i Ronneby. Jag ska gå på loppmarknad i Brunnsparken. Om ni någon gång är i Ronneby så rekommenderar jag verkligen att besöka denna loppmarknad. Den är stor, det är mycket folk och Brunnsparken är bara en underbar park och omringar hela loppmarknaden. 

Bild tagen från www.ronneby.se

Förhoppningsvis blir det några fynd.

Läste ett sånt bra inlägg på Amanda Schulmans blogg  Bland annat skriver hon: " Försök att inte tänka en enda tanke om att du gör fel, är dålig eller kunde gjort bättre. Behandla dig själv som det finaste som finns. Var snäll. Ta semester från det hårda. " Och de orden gick direkt in i hjärtat på mig. Jag har vaknat flera gånger i natt och funderat över varför jag inte har gjort vissa på jobbet, varför jag har gjort andra saker, varför gjorde jag som jag gjorde och givetvis tänker jag att allt kommer att bli skit och elände. 

Varför är jag sån? Det är ju bara att slösa energi och sänka det lilla självförtroendet jag har. Varför inte njuta av att helgen är här och jobbet får vänta tills jag är tillbaks?

Jag tänker ta till mig Amanda Schulmans ord och vara snäll mot mig själv hela helgen. Finns ju ingen mening att älta saker som redan har hänt eller oroa mig över saker som kanske, möjligtvis händer. Lev i nuet! Tror jag måste träna mer på det.