Har tillbringat två dagar på utbildning och jag är helt slut i huvudet. Inte van att sitta hela dagarna och lyssna och grupparbeta och tänka och osv... Känner också att jag helst vill vara för mig själv just nu men det är väl för att det är så struligt här hemma just nu. 

Min sambo mår lite bättre men är hemskt trött. Medicinerna knäcker honom. Men förhoppningsvis ska han ju börja må bättre. 

Det har varit fotbollsskola i eftermiddag för sonen också. 

Nej, nu blir det sängen för mig. Ska bara lyssna färdigt på Amy Winehouse först. Otroligt tragiskt att en sån röst gick bort i förtid. 

Har alltid haft husdjur i mitt liv. Hade en egen hund som levde tills hon blev 13 år då hon dog i cancer. Det var ca sex år sen. Sen dess har jag inte haft några djur och jag saknar det. Men konstigt nog är jag inte sugen på en hund till. Fast jag är uppvuxen med hund och har haft en egen. Nej, det är en katt jag går runt och drömmer om. En egen liten kisse skulle tassa runt här hemma och vara ömsom busig och ömsom kelig. 

Innan i sommar räddade jag en liten hemlös katt som hade bosatt sig på min tomt. Ordnade så hon fick komma till ett katthem som skulle försöka hitta ägare till den. Hon var så söt men tyvärr livrädd för mina barn. Annars hade jag en tanke på att hon skulle kunna få flytta in till oss men det kändes inte som om det skulle funka. Så fort mina barn visade sig så sprang hon. Så nu är planen att låta barnen växa till sig lite. Min dotter är två och ett halvt, det känns lite för lite. Min son är fem år, han skulle nog fixa att det flyttade in en katt till oss. Men om ett eller två år kanske. En liten kisse.... Nu drömmer jag om en raskatt, brittiskt korthår eller ragdoll. Men samtidigt så tycker jag synd om alla katter som överges och far illa så kanske tar jag kontakt med ett katthem när det blir dags. Vi får se. 

Jag lever ihop med en man som har en ganska svår ångest och depressionsproblematik. Han har under flera år levt med en depression men hållt den hyfsat under kontroll men de senaste två åren har det gått stadigt neråt och just nu är det riktigt, riktigt jobbigt. Framförallt för honom men också för mig och barnen. All min kraft och energi går åt till att hålla ihop allt här hemma. Att vara en bra mamma, att ge mina barn en bra barndom med härliga upplevelser. Det sorgliga är att jag och barnen klarar oss men min sambo mår sämre och sämre och kommer allt längre ifrån oss. De senaste veckorna har han helst hållt sig hemma, legat i sängen, vill inte vara med på några aktiviteter etc. Jag hoppa givetvis på att det ska vända och det gör det nog. Men de senaste två åren så har dom bra perioderna varit sorgligt korta innan han dalar igen. 

Psykisk ohälsa slår hårt mot den drabbade men även de som lever närmast. Det skär i mitt hjärta att se min älskade sambo må så dåligt. 

Det är bara att inse att jag just nu är kaffeberoende. Har inte varit det innan men just nu är mitt liv så hektiskt och så upp och nervänt att kaffepausen är guld värd. Just nu vänder mina sötnosar upp och ner på vardagsrummet genom att bygga en Stor Stad med allt vad det innebär och min sambo ligger utslagen i tv-soffan. Jag pustar ut med en kopp kaffe. Har lite ont om pengar denna månaden så jag köpte Coops egna märke som jag egentligen inte gillar men som var billig. Jag är en Gevaliaäslkare så det kunde smakat bättre. Men det är kaffe! 

Men det absolut godaste kaffet är det jag dricker tidigt på morgonen när barnen har vaknat. Det kaffet är livsnödvändigt. Idag slank den första koppen kaffe ner halvsex på morgonen. Gäsp.

Och det blev gott. Är lite förvånad faktiskt. 

Följde ett recept från Matklubben.se. Gillar den sidan. Många bra recept och roligt att läsa omdömena från andra.

Hösten 2007 var en mörk tid för mig. I slutet på sommaren började jag jobba igen, heltid, efter att ha varit föräldraledig med mitt första barn. Ångesten och depressionen hade börjat innan dess, innan mitt barn föddes, det inser jag nu, men då snurrade allt så fort för mig så jag hann inte med att tänka logiskt. Jag kände hur jag drogs ner allt mer. Allt var jobbigt, utom min son. Han var ljuset i tunneln, min glädje, mitt solsken. Jag minns hur ledsen jag var över att lämna honom hemma med min sambo. Och min sambo med sin depression som var ok i början men som blev sämre och sämre desto längre föräldraledigheten varade. Gud vad jobbigt allt var då.

Min mamma, som hade varit psykiskt instabil länge, blev värre den hösten. Hon trodde vaktmästaren skulle mörda henne, hon trodde att grannarna var efter henne, hon trodde hennes lägenhet var avlyssnad, hon trodde folk bröt sig in och stal kaffe. Det var många märkliga telefonsamtal från henne den hösten, mycket hysteri, anklagelser för att vi (jag, min syster, min pappa) inte trodde henne. Tillslut utvecklades detta till en psykos och jag och min syster fick gå bakom ryggen på henne och kontakta psykvården och tvinga henne ta emot hjälp. Sen hade jag min pappa som är svårt fysiskt sjuk och den hösten mådde han dåligt och ringde mig  ibland och pratade om självmord och var testamentet låg.

Mitt i allt detta fanns jag. Lyssnade på alla, försökte hjälpa till, försökte stötta. På jobbet försökte jag rätta allting, göra allt bra, få budget i balans, få min personal att må bra (jag jobbade som mellanchef), få min chef nöjd.

Och mitt i allt detta fanns jag. Allt snurrade på och jag försökte bara hänga med och göra mitt bästa. När jag läser vad jag skrivit ovanför får jag faktiskt ångest fast det har gått ett tag. Så oerhört jobbigt det var och så liten jag kände mig. Det fanns en liten flicka inom mig som bara skrek rakt ut och som inte ville vara med längre. På nätterna låg jag bredvid min son och kramade honom och såg honom som den enda ljuspunkten i mitt liv. När jag inte kunde sova ordentligt på nätterna gick jag till läkare. När jag sa att jag jobbade som chef så skrattade han och lutade sig tillbaks och sa att då förstod han precis. Sen babblade han lite till och sa att jag skulle må bra bara jag började jogga varje eftermiddag efter jobbet. Jag kände mig så totalt misslyckad.

Jag fortsatte jobba, fortsatte försöka hjälpa alla, lyssna på alla, vara duktig på jobbet och så en morgon vaknade jag klockan fem, bestämde mig för att stiga upp och åka till jobbet för jag hade så mycket att göra och jag ville vara duktig och fixa allting. Jag kom upp, tog mig till köket och skulle sätta på kaffebryggaren och jag bara började gråta. Jag kunde inte sluta, jag grät och grät och grät. Jag insåg att jag var helt slut och bestämde mig för att sjukskriva mig en vecka. Meddelade mig chef detta. Ringde även en kurator för jag ville prata med någon. Jag var hemma måndag, träffade kuratorn på tisdag (minns inget av det samtalet) på onsdagen ringde min chef och tyckte jag skulle komma till jobbet på torsdagen för då var det ledningsgruppsmöte och hon skulle prata budget och det var viktigt att jag var med. Ok, sa jag och åkte dit på torsdagen. Fick ångest när jag kom dit, mådde dåligt över att höra alla problem och allt elände. Bestämde mig för att jobba på fredagen och sa till mina kollegor och min chef att jag kommer in och jobbar fredagen men att jag egentligen inte är där. Jag ville att mina kollegor skulle ta min telefon så jag fick jobba utan att bli störd. Det var ok sa alla. Jag jobbade fredagen och måndagen och sen kom tisdagen.

När jag satt i bilen på väg mot jobbet på tisdagen brast det för mig och jag grät, grät, grät. Jag kunde inte sluta. Jag kom till jobbet, parkerade bilen. lyckades ta mig till mitt kontor utan att någon såg mig och grät och jobbade och grät och jobbade. Jag insåg att något var fel och mejlade min chef och min fackliga representant att jag satt på kontoret och grät och mådde skit. Dom hade inte riktigt tid med mig men rådde mig att åka hem. Det gjorde jag, fast jag jobbade lite till, gråtandes innan jag äntligen insåg mig besegrad. Jag gick hem och blev sjukskriven i ett år.

Det finns så mycket mer att skriva om tiden innan detta, hela denna hösten, sjukskrivningen och hur det är att nu försöka komma tillbaks. Det tänker jag göra här i bloggen för jag behöver skriva av mig allt detta. Jag vill gå vidare och lägga detta bakom mig och kanske kan detta vara ett bra sätt.

Den är ju bara jättebra.

Spänning in i det sista, vem har gjort det, varför, hur hänger det ihop?

Danskarna gör mycket bra TV.

Vaknade i morse med ont i armen. Inte första gången i sommar. Tror det är mitt lilla busfrö till dotter som är orsaken. Hon är två och ett halvt år och älskar att rymma sin kos. I går var vi på ett köpcentrum och jag fick springa i kapp henne flera gången och då är det just högerarmen jag använder för att fånga henne med. 

I alla fall. När min son (fem år) hörde att jag hade ont blev han jätteglad. Nu fick han äntligen leka doktor på riktigt. Så medan jag sitter här och dricker upp mitt morgonkaffe och skriver ett litet inlägg på bloggen så samlar sonen ihop alla saker han behöver för att ta hand om mig. Han ska operera mig för att undersöka vad felet är, han ska blanda ihop en medicin och jag ska ligga en stund på sjukhuset (= vardagsrumssoffan). Ska bli ganska skönt.