Mardröm! Städade dotterns rum. Bakom en leksakslåda hittade jag två spindlar som jag tyckte var gigantiska och människoätande. Väckte sambon: "Hjälp, hjälp!" Han suckar, dödar dom två, i hans ögon, små spindlar (måste skicka sambon till optikern och kolla synen, uppenbart något fel ;-) ) . Sen går han och lägger sig igen och jag städar vidare, nöjd med att de stora människoätande spindlarna är borta och så ser jag en jäkel till. Den smet in bland leksakerna i lådarna. Det är alltså en hel jäkla spindelfamilj där inne och vi har dödat två av dom vilket gör att resten (för jag räknar kallt med att det finns fler än en kvar) är rejält skitarga på oss. Ingen bra söndagsmorgon för mig! 

Ok, kanske inte den bästa söndagsmorgonen för spindlarna heller men varför måste dom komma in i mitt hus?! Dom är så välkomna att leva någon annanstans än i närheten av mig.

Min sambo har sen flera år en depression och för ca ett och ett halvt år sen förvärrades den. Idag är han sjukskriven 50% men klarar knappt av att jobba de fyra timmar per dag som är tänkt att han ska göra. Att leva ihop med en svårt sjuk människa är mycket svårare än jag trodde. En ständig oro för honom, att han ska ge upp att kämpa och inte vilja leva längre. En ständig oro för vår ekonomi. Om vi kan behålla huset. Om barnen far illa etc etc. Men något som är riktigt svårt är att inte veta hur han mår och inte veta i viket skick han kan kommer att vara.

Igår eftermiddag hade min sambo en riktigt bra stund. Han tvingade sig att följa med mig och barnen ut och det blev riktigt lyckat. Han sparkade boll med barnen och lekte och skojade. Det var nästan så att jag började gråta ska jag ärligt säga. Jag satt på en mur och bara tittade och njöt. Min familj. Min härliga familj samlad.

Men nu är det söndag morgon och jag sitter här och tittar på Bolibompa med barnen och undrar vilken sambo jag kommer att möta idag. Kommer han att må bra som i går eller kommer ångesten och mörkret att suga tag i honom igen och göra att han inte orkar vara med oss. Min högsta önskan just nu är att öppenpsyk ska hitta ett sätt att hjälpa min sambo att komma ur detta. 

Idag är jag så otroligt tacksam över att jag har sett en glimt av min gamla sambo. Så som han egentligen är när inte depressionen och ångesten tynger honom.  

Jag är tacksam över att han var ute med mig och barnen och spelade fotboll. 

Jag är tacksam över att jag har min familj som jag älskar så mycket. 

Varje år är det likadant. Jag tänker att jag ska vara ute i god tid med att skaffa vinterkläder och plocka fram mössor och vantar etc. Och varje år så står jag där och inser att shit, det börjar bli kallt. Lilltjejen har allt utom vinteroverall. Men hon har fodrade utebyxor, varm jacka, mössa, vantar etc. Sonen har mössa och vantar och varm fleece. Sen inget mer. Jag har...typ inget. Åh så trött jag blir.

Men jag har försökt att skaffa  vinterkläder till sonen. Jag var ute i går och försökte handla bra, varma utekläder till honom. Men det gick inte. Han avskyr vinterkläder. Blir så tjurig när han ska prova. Inget passade honom. Inget satt bra. Det klämde och satt fel tyckte han. Förra vintern var det likadant och tillslut köpte jag en overall som jag tyckte satt bra. Men han klagade över denna overallen hela vintern. Så jag har verkligen tänkt att han ska få prova sig fram tills han hittar något han trivs med. Overall eller tvådelat bryr jag mig inte om. Bara han trivs i det.

 Tycker lite synd om honom faktiskt. Han gillar sommaren så mycket. I sommar var han överlycklig när han fick springa ut naken i regnet. Och han älskar sina t-shirts. Han hatar att ha mycket kläder på sig. Åh min lilla nakenfis... Jag ska ge honom nästa helg också att prova vinterkläder. Men sen känner jag att jag måste köpa något.    

Idag åkte jag och barnen till simhallen. Sambo mådde dåligt, ångest och sömnproblem så han stannade hemma. 

I simhallen har dom en liten bassäng för barnen och den är perfekt att vara i. Bägge barnen bottnar, fast det är precis för dottern och den är varm och såååå avslappnande. Det var första gången för dottern och jag var lite orolig att hon skulle tycka det var lite otäckt men inte då. Hon fattade galoppen dirket och lekte och plaskade som om hon aldrig gjort annat. När jag var med sonen där för första gången så tyckte han det var lite otäckt. Han tyckte avloppen var farliga och han gillade inte när det var för mycket barn i bassängen så det stänkte vatten på honom. Nu har han kommit över det och älskar att bada i lilla bassängen. Vilket är jätteroligt. 

Vi var där i ca en och halv timme sen åkte vi hem och åt lunch och just nu mumsar vi lördagsgodis. Känns som en skön och avslappnad lördag för mig och barnen. Nu blir det vila en stund och sen ska jag försöka masa mig ut lite.

Godmorgon!   

Har lyckats stjäla mig en liten lugn stund vid köksbordet. 

Läst tidningar på datorn.

Dricker lite kaffe.

Och tittar ut genom köksfönstret.

Solen håller på att vakna och färgar himlen lätt rosa. 

Alla grannar verkar sova och den enda som rör på sig ute 

är den svarta katten som sömnigt går sin morgonrunda. 

Lördag. Skönt!

Jag är tacksam över att vi har årstider i Sverige.

Jag är tacksam över kramar och pussar från barnen idag. 

Jag är tacksam över gatuarbeterna i stan idag som gav min son något spännande att titta på.

Håkan Juholt. Varför? Sitter och funderar över det. Om man känner 144 000 kr i månaden måste man då ta ut bidrag bara för att man kan? Kan man inte ta ett slags etiskt ställningstagande och säga till sig själv att jag avstår bidraget för jag behöver det inte.

Jag önskar mig en politiker som är äkta. Som är sann. Som är förankrad i den verklighet som de flesta av oss lever i. Men det är nog att begära för mycket. 

Det är inte lätt att vara liten, tänker jag när jag läser denna artikeln i Expressen. En liten ettåring behöver trygghet och närhet medan mamma jobbar. Även i en taxi. Och mamma som måste jobba behöver känna att sitt barn är tryggt under tiden. Det kanske känns som en struntsak i det stora hela men jag vet inte. Jag bara kände en mammas frustration i en situation som hon inte kan styra över. 

Starka kvinnor är alltid imponerande! Fredspriset till Tawakkul Karman.